Recension: Jag ger dig solen - Jandy Nelson

Titel: Jag ger dig solen
Originaltitel: I'll Give You the Sun
Författare: Jandy Nelson
Utgiven: 2014
Förlag: Gilla Böcker
Antal sidor: 380
Första meningen: "Det är så här allt börjar."

Noah och Jude är tvillingar, bästa vänner och olika som natt och dag. Han vill hellre måla av världen i sitt skissblock än leva i den, medan hon kastar sig ut i de högsta vågorna tillsammans med surfkillarna. Alla vill vara Judes vän, ingen vill vara Noahs. Tills Brian dyker upp, Brian som samlar på meteoriter och får Noahs kropp att vibrera. Men så inträffar det otänkbara - en tragedi som slår tvillingarnas liv i spillror. Och allt förändras.

Två år senare pratar tvillingarna inte längre med varandra. Noah har slutat måla och Jude har blivit en ensamvarg. Hon försöker ställa allt som gått fel till rätta, vilket sammanför henne med en excentrisk skulptör och en kille med världens snedaste leende. Och tvillingarnas liv vänds upp och ner, igen.

Jag köpte och började läsa den här boken på engelska men hade väldigt svårt att komma in i den så jag lånade den på svenska och gjorde ett nytt försök. Det gick mycket bättre men jag upplevde den fortfarande som långsam i början och i kombination med författarens sätt att skriva fick det mig att fundera på om det verkligen var en bok för mig, om jag skulle ge upp eller fortsätta läsa.
Till dig som läser/tänker läsa den och får samma känsla och tanke säger jag bara: ge inte upp! den blir bättre och är så värd att fortsätta läsa, men den kräver uppmärksamhet och gärna att man läser en längre stund i taget.
Författaren använder mycket metaforer. Jätte mycket. Emellanåt kändes det nästan som att läsa lyrik och det blev ofta så otroligt vackert och nästan så att man kunde ta på känslorna, dock kunde texten sväva iväg ibland och mer än en gång var jag tacksam över att jag inte läste den på engelska (av den anledningen att jag tror att jag skulle ha haft svårt att greppa texten då) och mer än en gång ångrade jag att jag inte läste den på engelska (för att jag tror att vissa meningar och stycken skulle ha blivit ännu vackrare och mer effektfulla då). Det är mycket möjligt att jag läser om den någon gång i framtiden, på engelska.

Berättelsen sker över två tidsspann, den ena berättas av Noah när han är 13-14 år och den andra berättas av Jude när hon är 16 år. Kapitlen är väldigt långa så det kändes bra att jag tyckte att bådas berättelser var intressanta, även om de var det på olika sätt.
När man tänker efter pågår det väldigt mycket i boken och jag är imponerad över att författaren lyckas knyta ihop berättelserna så otroligt bra trots att det är 2-3 år mellan det som händer. Karaktärerna är riktigt intressanta och den jag fastnade mest för var Oscar, jag hade gärna läst mer om honom.
Den här boken borde vara ganska jobbig att läsa då den kretsar kring tunga ämnen som saknad, skuldkänslor, svek m.m men jag upplevde den inte så när jag läste den, det var knappt ens att jag tänkte på hur "tung" den egentligen var.

För att summera "Jag ger dig solen" skulle jag säga att den är otroligt vacker och tänkvärd men passar nog inte alla, mest på grund av hur den är skriven. Det känns som en bok som man antingen älskar eller avskyr. Jag skulle även säga att den passar bäst för lite äldre ungdomar eller unga vuxna som har lite läsvana just för att den är ganska speciell, en yngre läsare skulle nog ha svårt att hänga med och även att förstå budskapen som finns i texten vilket förmodligen skulle leda till att den upplevs som tråkig.

"Jag blundar och drunknar i färg, öppnar dem och drunknar i ljus eftersom ljuset vräker ner över oss från ovan. Det här är grejen. Det här är allt. Det här är målningen som målar sig själv."